Jag har en vän som brukar säga att djuren i djurparken har det så skönt och bra. Han hörde en gång ett radioprogram om zebrors stressnivåer på natten. Att leva på savannen är sannerligen ingen idyllisk tillvaro, ständig nervositet att bli uppäten.
Påståendet är förstås retoriskt, med en polemik riktad mot den idealisering som präglar människans syn på naturen som ren, ädel och helt och hållet naturlig. Naturen och djuren är som de är, säger vi. Och glömmer att vi har lärt oss vad som är naturligt av naturprogrammens dramatiseringar och förmänskligande iscensättningar av djurens och växternas liv.
Genom språket konstrueras våra sanningar, skulle Nietzsche säga. Men vi ser det inte, och förlägger de sanningar vi skapat utanför oss själva. I Gud, i naturen. Romantikens natur var besjälad av gudomlighet, och konstnären var skickad att genom sin särskilda sensibilitet gestalta detta i bild. I 1800-talets symbolistiska landskapsmålningar vittnar således gultonade skymningslandskap eller en katedral mitt i skogen om sanningens närvaro.
Det är tankegods som i hög grad lever kvar. Gud må delvis ha försvunnit ur bilden, men förväntningarna på naturen har inte förändrats mycket. Så ligger plötsligt noshörningen där på salongsmattan, och vi vet inte riktigt vad vi ska göra med den. Vad vill den oss? Vilken best, stor och avsmaklig!
Markus Åkessons målningar rör sig i detta mellanrum mellan ideal och realitet. Ett tidsligt, rumsligt eller psykologiskt mellanläge där förväntningar och erfarenhet inte alltid går samman. Målningarna kan präglas av en kompakt stillhet, som i sviten ”On the night of the big freeze”. Eller av en känsla av frusen rörelse, som i ”Looking for nature”. Genomgående finns ett intresse för hur de drivkrafter ser ut som får stadsmänniskan att vallfärda ut i naturen eller i konsensus köpa ekologisk mjölk.
Och också något annat. Som gestaltningar där man tydligt förstår att något har hänt, och att något strax kommer att hända. Men vi ser inte vad. Vi står i ögonblicket mitt emellan. Man kan jämföra de apokalyptiska drömsekvenserna i ”On the night of the big freeze” med surrealisternas försök att hitta ett produktivt tillstånd där dröm och vakenhet går ihop, där gränsen mellan det undermedvetna och det vi accepterar som verkligt och iakttagbart sätts i rörelse. Där det personliga och existentiella vävs ihop med ett socialt omedvetet.
Markus Åkesson använder det realistiska bildspråket för att kunna arbeta med finstilta nyanser och uttryck. Se på mannen med det oroliga ansiktet och en uppstoppad räv i famnen. Man vill instämma med titeln: Ja det är dags att släppa taget. Verken präglas också av ett närmast fetischistiskt förhållningssätt till mönster, textur och ytor, om det så gäller en sko, en orientalisk matta eller fjädrarna på en gam. Ett notoriskt driv som smittar av sig, drar in betraktaren i scenerna.
Mönster är det som upprepar sig. Det kan ge trygghet - eller en känsla av avskärmning. Mannen sitter bra där i sin rödguldbrokiga fåtölj. Men han tittar bort och tycks inte medveten om vad som utspelar sig. Det är mycket oklart vad tjurarna har där att göra.
Milou Allerholm
Milou Allerholm är frilansskribent och lektor i konsthistoria vid
Kungliga konsthögskolan i Stockholm